mariecarinajohansson

Vi hade fint besök i fredags. Memory, klossar och kurragömma stod på agendan. Det var fredagsmysigt!

"Alltid när jag råkar ut för inre konflikter blir jag hungrig" skriver Mariann Fredriksson i samband med att hon kåserar om valfrihet. Som hon anser är ganska jobbigt. Helst om man tänker med känslorna, då är det extra svårt att göra val. Hon tycker att det är rätt skönt om någon annan bestämmer.

Jag håller med! Det är inte lätt att tänka med känslor, de har ju inget språk som kan meddela vad de menar. Tankarna ger direkta svar, meddelanden, medan känslorna kräver sin tolkning. Egentligen blir det bara svårare att fatta beslut. För först ska man tänka och komma fram till vad tankarna vill. Sedan ska känslorna tolkas för att kunna jämföras med det som jag kommit fram till i tankarna. Stämmer tanke och känsla med varann? Ja. Bra, då är allt frid och fröjd. Nej. Skit, nu måste jag börja om igen.

Men det är fegt att inte fatta beslut. Så jag tar mig något att äta och fortsätter att fundera och känna tills jag vet vad jag vill. Och när beslutet är fattat blir det oftast riktigt bra.

I vår familj gillar vi att äta. Mycket och ofta. Som tur är gillar vi att laga mat och baka också. Oftast i alla fall.
Men det är rätt så drygt i bland också det här med vardagsmat. Bilderna är från förra veckan då vi var inne i ett matstimm och hade hur mycket gott som helst att fylla våra magar med. I veckan äter vi gröt, hopplock och rester. Det går också bra.




Lite festligt på en lördagskväll.


Muffins med chokladgömma. En hel blockchokladbit stoppade jag i. Det var inte så smart. Chokladbiten smälte inte utan blev en stenhård överraskning.




Brödet är rågsiktslimpor som det tog en halv dag att göra och hela köksutrystningen (och delar av frisörverktygen också )skulle fram. Bunkar, plåtar, slevar, plastlådor, plastfilm, folie, kavel, termometer, vettensprutan..Sånt projekt drar jag inte igång varje vecka, eller månad för den delen heller. Men det var kul att baka som på bagerivis!  Nästa gång ska jag nog använda surdegen. Den har hängt med i flytten från Umeå och den trivs lika bra här. Tur att alla levande varelser klarade flytten och trivs.



Allt är lite godare utomhus. Och dessutom är det barnsligt gott med nyponsoppa!


Husmanskost. Enligt NE är det: enkel och billig mat som skiljer sig från festmat. Jag håller inte med.
Porterstek var festligt.



Och den räckte till pyttipanna också.
Minimal arbetsinsats krävdes för att göra portersteken och den räckte till 8 portioner mat. Hade jag varit på facebook nu hade jag velat trycka in "gilla"-knappen för sådan mat.

S:et jobbar på hon också med sin mat. Majskrokar funkar bra som snacks.

Det är tur att tider förändras och att det finns personer som sätter sig upp mot normer och regler. För tänk om:

 

Vi fortfarande skulle behöva stänga in oss i korsetter som det krävts både ben- och armmuskler för att snöra. Så hårt att vi inte skulle kunna ta ett djupt andetag. För vid utandningen skulle vi riskera att spräcka ett revben.

 

Vi fortfarande skulle fostras upp till att vara tjusiga men korkade. Ljuvligt berömmande men inte ifrågasättande. Kunna ställa frågor med självklara svar för att låta mannen glänsa, och visa på vår okunskap och behov av vägledning.

 

Vi fortfarande inte fick använda våra händer. Utan vi skulle undvika att smutsa ned dem. Eller ännu värre, få valkar som skvallrar om att de används till nytta.

 

Vi fortfarande inte fick ha lagom stora skor. För att små fötter är kvinnligt.

 

Jag har läst Borta med vinden. Skriven av en kvinnlig författare (Margaret Mitchell) och därmed har boken blivit beskriven som en kärleksroman. Men jag lärde mig mycket annat. Om krig och krigets påverkan på människor. Om varför vita människor bildade Ku klux klan. Om den amerikanska södern. Och om livet som kvinna på 1800-talet.

 

När jag slår ihop boken kan jag konstatera att jag är lycklig som får leva nu, och inte då. Och att jag får leva i Sverige. För det finns fortfarande länder som håller sina kvinnor bundna med regler och normer som tillhör 1800-talet, inte 2000-talet.

 

 

 

 

 

Vissa delar av vårt hem är extra hemtrevliga och mysiga. Hos oss är spjälsängen verkligen en sådan pryl. När den flyttade in så blev sovrummet komplett. Extra fint är det att sängen har en historia. Jag och mina systrar har alla sovit i den när vi var små. Så slitaget på den är gjorda av tre små rediga töser. Jag undrar om vi också körde ner huvudet i kudden, stack upp rumpan i vädret, frustade och tryckte oss fram så en eventuell mobils fåglar flyger hejvilt fram och tillbaka.





Min finbyrå fick flytta in till badrummet. Tillsammans med Stellas kompisar Nisse och Em. Att duscha har fått en terapeutisk funktion nuförtiden. Att i lugn och ro tvätta håret och sjunga en sång bakom duschdraperiet gör att jag kan återgå och vara världens bästa mamma till Stella. Dag och natt.

När jag äter mat från asien och afrika så påminns jag av att man kan tillaga så många goda rätter utan kött. Det ska jag anamma oftare!

”Det är bra att ha tråkigt”. Det brukar mamma säga till mig när jag var liten.

 

En dag när jag och Stella stod och tittade på blomman i fönstret slog det mig att det här är att leva. Vi hade stått där vid fönstret och tittat och tittat på blomma. Till slut kändes det ganska tråkigt. Så vi började titta ut istället. Och vi tittade och tittade...och tittade. Det fanns hur mycket som helst att se därute. Och det var då det slog mig att när jag har gott om tid, och inte har planerat något eller har tagit på sig något att göra, då lever jag. Att bara vara och ta in allt runt omkring och se allt fint.

 

Har läst i tidningen om att den moderna tekniken kan göra att vi inte utvecklar vår empati. För det är en förmåga som tar tid och behöver lugn och ro för att utvecklas. Den tiden eller lugnet försvinner när vi ständigt kan koppla upp oss på internet, prata i telefon eller ”leker” med våra smartphones. Det är läskigt. Kommer människan att bli elakare i och med teknikens framgång?

 

Artikeln tar upp att när man använder sig av dessa tekniska medel så får man direkt stimulans och behöver inte fundera, reflektera eller försöka minnas något. Det är bara att leta rätt på informationen. Den moderna tekniken gör att vissa förmågor tränas, som att snabbt kunna skifta fokus och att skumma texter för att leta rätt information. Andra förmågor tränas inte och utvecklas därmed inte, som kritiskt tänkande, reflektion eller fantasi. I texten står det att det kan finnas ett samband mellan att det idag är fler barn som behandlas för adhd, fler ungdomar känner sig deprimerade och fler självmord begås. Detta är konstigt när vi har det så gott ställt i Sverige, men det kan bero på att nästan varenda unge har en smartphone. Och det finns studier som visar på samband mellan intensiv mobilanvändning och sömnsvårigheter, stress, depressioner.

 

Man borde kanske fundera mera på om utveckling alltid är god.  I Sverige upplever jag att det är som ett mantra: det som är nytt är bra. Det som är gammal ska fort bytas ut. Men kanske är det gamla bra ibland och att det är nyttigt att bara låta saker och ting vara. Så att vi stävar efter att vara nöjd med tillvaron.

 

Jag funderar lite mer på det mamma sa, att det är bra att ha det tråkigt ibland. Att ha tråkigt är att också ha det lugnt och rofyllt. Då utvecklas empatin enligt artikeln. Så är det nog därför jag blev så himla känslig. Jag har haft mycket tid till att känna. Och nu när jag jobbar som mamma så har jag chansen att ha det rofyllt tillsammans med S:et. Det är då jag hinner se och känna allt det fina!

 

I helgen tog jag med mig lilla familjen ner till Kyrkviken och hade picknick på bryggan. Jag hade abstinens på varm choklad, så det blev det att dricka. Och så korvmackor på mammas tunnbröd. Ni får en bild därifrån, men i helgen var det inte lika dimmigt.

Idag när Jesper gått på jobbet blev det lite tomt så jag och Stella tog en morgonpromenad. Det har verkligen blivit riktig höst nu. Stella tog sig en rejäl tupplur och sov tre timmar. Så när vi kommit hem passade jag på att plocka in persilja och har lagt den på en bricka för att torka. Det blir gott att ha hemodlad persilja i maten hela vintern.


När Stella vaknade efter hennen långsovning var hon pigg som en mört.


Vi håller förövrigt på att bygga ihop alla Ikeamöbler som vi beställt, så helgen fick även gå till att göra det. Men vi blev inte färdiga. Men när vi är det får ni se..

Det är väldigt fint att ha en hjälpreda här hemma. Allt blir lite roligare och
mysigare då.



Som att kolla veckans erbjudanden.



Och att flytta in.



Och så hjälper Stella pappa att ta del av riktigt fin litteratur som balanserar alla historieböcker han läser.

Här kommer en till bild från butiken och salongen Din och Min. Visst kan man tänka sig att stanna länge här i soffan när man behöver vila från shoppingen. Eller flytta in...

Här får ni lite bilder från några av de delar som jag tycker är de finaste i Kramfors city.
Att gå in i hos Carlsen är som att komma in i en godisbutik fast istället för att smaka på allt vill jag känna och pröva allt som glimmar. Damen som jobbar där har alltid så mycket tid för mig så hon låter mig göra det också. Butiken Din och Min hittade jag till idag. Den är nyöppnad och hur mysig som helst. Man vill flytta in där när man kommer in genom dörren. Förstås var jag tvungen att pröva lite kläder, för vem kan motså att stiga in i det där prinsessprovrummet. Det blev ett par byxor som fick följa med hem.

Jag hade tänkt visa bilder från helgen, men vi har glömt sladden till kameran. I stället får ni se min kalaskula. Det är roligt hur man upplever saker och ting. För när vi tog den första bilden nedan tyckte jag att jag hade en stor mage och att det syntes tydligt att jag var med barn. Tröjan jag har på mig hade jag varit och shoppat för att magen skulle rymmas. Fast egentligen var det onödigt, för jag kunde ha alla mina vanliga kläder. Men när man är gravid första gången längtar nog alla att det ska börja synas och märkas att man bär på en liten knodd. Varje dag försökte jag iallafall känna efter riktigt noga om jag inte kunde känna något litet därinne...






Och visst började det så småningom kännas. Och det var härligt. Jag njöt av att vara gravid! Det var så häftigt bära omkring på en bebisfabrik under brösten.  På den här bilden är jag i vecka 40  och kände jag allt som Stella gjorde. Hon gillade väldigt mycket att sparka med vänsterbenet upp i mina revben.

Bubblan har spruckigt. Lite så känns det. Den stora turbulensen efter att Stella kommit har lagt sig. Nu är det inte samma ängslighet och oro över mycket av det nya. Stella har liksom bevisat att hon klarar sig. I vått och torrt. Hon är ett redigt barn.

Ibland känns det som att jag har landat i att vara mamma. Lite i alla fall. Jag måste ändå gråta lite då och då. Bara för att allt är så bra. (Gråta är liksom att duscha själen. Det borde fler göra oftare, tycker jag. Män och kvinnor. Men det är ett annat inlägg.)

Nu när bubblan har spruckigt blir livet lite krångligare och mer spännande. Nu gäller det att luska ut hur mitt och vårt liv ska vara, som en del i en familj. Det är det här omtalade moderna livspusslet som ska läggas. På några pusselbitar står det Carinas ego på, på några står det Jespers ego, på några vår kärleksrelation och på de flesta pusselbitarna står det självklart Stellas utveckling.

Som ni förstår av mitt förra inlägg misslyckades jag med pusselbyggandet den dagen. Men många andra dagar lyckas vi faktiskt rätt bra. Stella är en riktigt schysst pusselbit som passar med alla de andra. Det gäller bara att lägga de övriga pusselbitarna med rätt sida mot henne.

Alla dagar är inte roliga. Och idag är inte kul alls. Bullen var torr, sångerna var tråkiga, byxorna för stora, solen för varm, promenaden för lång, golvet för hårt, kaffet för kallt... Dessutom kom jag just på att jag glömt borsta tänderna så nu har jag varit ofräsch hela dan också.

Men som Scarlett O´Hara säger: I morgon är åter en dag.
Det är tur för mig.

Kramfors har leverarat en kanonhelg i form av vackert väder, trevligt besök och fin natur.
Grabbarna behövde rastas en smula för att uttnyttja deras energi. Då hittade vi kantareller.  20 meter utanför vår lägenhet. Lyx!

Martin och Linda har hälsat på oss och vi gjorde en utflykt till Mjällom och gick upp på Högklinten. Där har världens högsta landhöjning skett. Och som ni ser e de vackert här.

Stella var på g, som vanligt!

Barn. Jag tycker så mycket om det ordet. För barnet är fritt från krav och måsten och från könsstereotypa förväntningar. Barn symboliserar det roliga och fria. Det får leka, vara ärlig och framfusig. Det får undersöka och upptäcka saker. Det får skita ner sig, busa och fokusera på att fylla dagen med det som är roligt. Flicka och pojke, tjej och kille, dotter och son. Dessa ord är inte neutrala. I dem vägs förväntningar in.

Stella är vårt barn.