mariecarinajohansson

Det finns så smarta människor, som kan uttrycka sig så där så man bara: -"Ja, precis så där är det ju!!!"

 

Som det här:

"Hon anade förekomsten av energi, något slags kraft i hans sätt att arbeta. Han var inte en observatör av naturen, han tog varsamt befälet över den, formade den efter sina visoner, fick den att passa in i det han såg för sin inre syn."

 

Det är liksom upp till en själv att se till att tillvaron blir så bra som man vill. Inte kan man gå omkring och gnälla, utan det är mitt liv och jag har makten att se till att få det som jag vill. Men man får inte glömma att bara vara nöjd också!

 

Citatet är från boken "Broarna i Madison County". Det är så mysigt med den boken, för den och många andra böcker har jag fått av min bästis mamma, Gudrun. Hon är pensionerad grundskollärare och hon har gett mig en massa bra böcker. Både för att njuta av vid lässtunder och för att använda i mitt yrke. Det känns speciellt att läsa böcker som någon annan valt. Ibland känns det som att jag läser dem med henne.
 

Nu har jag vallat skidorna, lagt fram kläder och energiladdnat med choklad. Nu ser  jag fram emot att stångas med 120 000 andra kvinnor i skidspåren mellan Oxberg och Mora. Först hoppas jag överleva starten, för det brukar alltid vara sån tjurrusning när startskottet går. Skidor slinter, åkare ramlar och stavar pekar åt alla håll. Men sen brukar det lugna sig och då ska jag försöka ta rygg på någon åkare så jag får lite draghjälp fram till mål. 

 

God natt!

Om ni bara visste så härligt vi hade det i söndags. Jag och Jesper spände på oss skidorna och packade ner Stella i skidpulkan. Sedan drog vi iväg från gården ut på skoterspåret och in i skogen.

 

 

 

 

Nu tar vi helg!

Jag är världens lyckligaste som får hänga med det här lyckopillret!

 

 

 

 

De här senaste dagarna har jag gått omkring och varit så urbota förbannad. Och kränkt och diskriminerad.

Orsaken är givetvis näthatet mot kvinnor. Att en grupp människor kan utsättas för hot, kränkningar och få sin trygghet rubbad bara för att det finns män som ser kvinnor som ointelligenta, svaga och naiva. Tänk att dessa kvinnor, som när de gör sin röst hörd får gensvaret att de hotas med våldtäkter och till döden. Det sker  i Sverige - ett av världens mest jämställda land.

Tänk då hur fruktansvärt det måste vara för kvinnor i andra länder som inte är i närheten av Sveriges jämställdhetsdebatt.

Men det som egentligen stör mig mest är genusdebatten kring barn. Att behandla alla barn lika har stannat vid att det gäller färger. Det finns ju så mycket mer. Och jag vet inte om det har med vart man bor- på landet eller i stan- men ibland tror jag att pojkar liksom lämnas att uppfostra sig själva,man tänker att de inte behöver vägledas i hur man ska bete sig, eller hur man ska leka, eller hur man driver ett samtal framåt. Det finns en ”Pojkar är pojkar, och de är som de är, och man ska låta dem vara”- mentalitet.

Dessutom lyfter man allt som oftast fram det som positivt att pojkar och män är så raka i sin kommunikation, de tjafsar inte och surar inte.  Utan de säger som det är eller så tar de till knytnäven och sen går de vidare. Inget resonemang, inget lyssnande av den andres känslor och vilja. Utan passar det inte så lämnar man det.  Hur kan det vara bra?!

Tja, det är ju egentligen inget vi behöver fundera över- om det är bra eller dåligt. För pojkar är ju pojkar och de gör ju så.

Men det tror jag inte en sekund på. Vi vuxna, resonerar inte med pojkar på samma sätt som vi gör med flickor. Vi möter dem inte med samma ödmjukhet som flickor möts av.Vi förväntar oss inte att pojkar som grupp ska resonera eller leka lekar som tränar socialt samspel t.ex. mamma-pappa-barn. Därför får de inte träna på det heller.  Nä, ge dem en traktor och lego så klarar de sig själva.

Allt det här irriterar mig. Att trots vårt jämställda land så görs det inte tillräckligt. Mycket beror det nog på att det är ett helt tankesätt som måste förändras i våra hjärnor, vi måste sudda ut det här med att flickor behöver vissa saker och pojkar behöver annat. Framförallt måste vi vuxna förändra vårt bemötande och vårt förhållningssätt och inte gå på massmedias försäljningstricks.

Jag tänker aldrig acceptera de som säger att pojkar och flickor är olika (förutom till könet, då). Jag är fast besluten att  det är vårt beteendet som påverkar hur barn blir. Tänk så läskigt det är då att de män som idag skapar näthat mot kvinnor med makt, har fostrats i Sverige och de kommer att fostra de pojkar som växer upp idag. Men som tur är så kan allt förändras. Och som skribenten i DN uttryckte sig: De män som hatar kvinnor med makt kommer att få många att hata.

You go girl!

Snön vräker ner här. Idag har det kommit en och en halv decimeter. Jag och Stella kunde inte ta oss in på gården i eftermiddag. Utan vi fick skotta snö i en halv timme för att ens kunna köra in på gården.

 

Det är ganska härligt allt det här med att man måste klara sig själv, tycker jag. Man får liksom plocka fram lite jävlar anamma och fixa det som behöver fixas. Dessutom vet man inte riktigt hur dagarna ska te sig för det dyker allt som oftast upp lite små problem och utmaningar..

 

Som när jag gled av vägen för att jag skulle väja för en häst. Ja ha, tänkte jag...Här sitter jag fast med bilen ute på vischan med ett rätt så missnöjt och hungrigt litet barn. Men det fixar vi. Först klättra ut ur bilen eftersom förardörren är fastklämd av snö, plocka ut Stella och sedan gå till hästgården och be hästbonden dra upp oss med traktorn. Allting löste sig rätt så smidigt och dessutom  kunde vi medan vi väntade på assistans hälsa på i stallet, lära oss lite om islandshästar och klia den bakom örat. 

 

 

Men hur som helst så har jag det inte lika tungt att ta mig fram när snön vräker ner som den här tuffingen!

 

När jag åker skidor känner jag mig oftast som Charlott Kalla eller Marit Björgen. Eller som Theres Johaug när jag kutar upp för en backe med skidorna spretandes åt alla hål och snön yr....lite i alla fall.

I mitt huvud har jag en bild av mig själv i landslagsdräkt, Sveriges eller Norges, när jag svichar fram i spåren och knäcker motståndarna. Tv-kamerorna zoomar in mig och kommentatorerna refererar imponerat min fantastiska skidteknik och åkhastighet.

 

Men så kom bilden.

 

 

Det finns inte en gnutta Kalla, Björgen eller Johaug i mig. Mer "Kajsa Kavat -åker skidor för första gången".

Men nå ja, jag vart inte sist i skidloppet och jag åkte förbi några i uppförsbacken. Hur många som åkte förbi mig håller jag för mig själv.