mariecarinajohansson

Vi har fått en liten poet i huset.

 

Eftersom Stella äter lite som en mus är vi lite fundersamma om hon är förstoppad eller har någon vajsing på magen. Därav har vi ett ökat intresse av det som hamnar i pottan. Inte något vidare glamoröst intresse. Men dock ett ganska så intressant ämne för oss småbarnsföräldrar.

 

Så igår när Stella hade suttit på pottan, skulle Jesper beskriva det något obskyrda föremålet som bajskorven i pottan, för mig: "Den är inte svart", säger han. Det är då det fina i kråksången kommer från Stella:

 

"Nää, inte som himmelen på natten."

 

 

Livet med barn i ett nötskal: Lite skit och en massa fint!

 

Det sprakar i vedspisen. Jesper och Stella ligger på övervåningen och sover.
Jag får vara ensam.

Det är något fint med att få en stund alldeles för sig själv. Tankarna går runt i sakta mak. Jag fastnar på lite allt möjligt men släpper det sedan igen. Det är nästan som att tankarna vill lägga sig till rätta, det som behöver sparar sparas, det andra försvinner.

Egentligen har jag haft mycket tid för mig själv denna vecka. Jag har varit sjuk och legat till sängs i flera dagar. Jag har malt igenom böcker, sovit och tassat omkring här på torpet i nattlinnet. Mitt i allt elände har jag varit tacksam över att jag haft möjlighet att vila när jag är sjuk. Utan att oroa mig för förlorad inkomst, hur Stella mår eller något annat besvärligt. Jag har bara vilat.

Men nu är jag på benen igen. Jag ska hänga med Anna på loppisrunda. Och så ska jag köpa ett stativ till kameran, jag hoppas få ge er lite andra bilder än bara naturbilder som det blivit mycket av på sistone.

 

 

Så har jag fyllt 30. Jag som är en liten fis. Men tydligen är jag vuxen nu. Enligt åldern ialla fall.

Fast den tänker jag fortsätta strunta i. Det bästa med att bli ett år äldre är att bli firad av Jesper.

Hela förra helgen lät han mig ta sovmorgon, han lagade goda frukostar och god mat. Jag behövde bara glida runt i ett skönt välbehag I måndags blev jag även bjuden restaurang, och när vi kom hem knackade det helt plötsligt på dörren. Vi som aldrig får oväntat besök. Hastigt och lustigt blev jag medtagen på bio av min vän Anna.

 

Nu har jobb-barn-hus-träning- vila-karusellen dragit igång igen.

Det är alltid lite som en chock att gå tillbaka till vardagen igen efter en längre stunds ledighet.
Jullovet gick i en väldigt stilla fart och hela familjen skruvade ner tempot på halvfart. Precis så där som man ska göra när man är ledig. Vi hann till och med bli lite less på tystnaden och lugnet. Perfekt! Stella sa till mig innan hon skulle lägga sig en kväll: "Mamma, jag vill gå på min skola."

Antingen tycker hon att vi är lite för tråkiga eller så kände även hon att nu var det dags för lite miljöombyte.

 

Men det är så roligt att jobba. Utmaningarna, att stimulera intellektet och få tydliga bevis på att man åstadkommer något. Dessutom är det så fasligt skönt att komma hem sen.