mariecarinajohansson

Det är tur att tider förändras och att det finns personer som sätter sig upp mot normer och regler. För tänk om:

Vi fortfarande skulle behöva stänga in oss i korsetter som det krävts både ben- och armmuskler för att snöra. Så hårt att vi inte skulle kunna ta ett djupt andetag. För vid utandningen skulle vi riskera att spräcka ett revben.

Vi fortfarande skulle fostras upp till att vara tjusiga men korkade. Ljuvligt berömmande men inte ifrågasättande. Kunna ställa frågor med självklara svar för att låta mannen glänsa, och visa på vår okunskap och behov av vägledning.

Vi fortfarande inte fick använda våra händer. Utan vi skulle undvika att smutsa ned dem. Eller ännu värre, få valkar som skvallrar om att de används till nytta.

Vi fortfarande inte fick ha lagom stora skor. För att små fötter är kvinnligt.

Jag har läst Borta med vinden. Skriven av en kvinnlig författare (Margaret Mitchell) och därmed har boken blivit beskriven som en kärleksroman. Men jag lärde mig mycket annat. Om krig och krigets påverkan på människor. Om varför vita människor bildade Ku klux klan. Om den amerikanska södern. Och om livet som kvinna på 1800-talet.

När jag slår ihop boken kan jag konstatera att jag är lycklig som får leva nu, och inte då. Och att jag får leva i Sverige. För det finns fortfarande länder som håller sina kvinnor bundna med regler och normer som tillhör 1800-talet, inte 2000-talet.