mariecarinajohansson

Jag har varit på en föreläsning om hur man kan tänka för att uppfostra självsäkra barn.
Det var intressant. Jag tänkte dela med mig av vad jag fick höra och krydda med lite saker från lärarutbildningen.

Dessa begrepp behandlades:

Tid
Att ge sina barn tid. Idag umgås barn och deras föräldrar i genomsnitt cirka 6 minuter per dag. (!!!) Det gills inte att man är i samma rum som sina barn. Utan barnen förtjänar att få föräldrarnas odelade uppmärksamhet. Att föräldrarna tar sig tid att lyssna och känna av sina barn. Hur mår de? Prata kring dagen? Leka tillsammans. Umgås på barnens premisser. Inte bara ta om hand utan att också göra det barnen vill göra tillsammans med sina föräldrar.

Bekräfta egenskaper och känslor
Barnens behöver få sina känslor och egenskaper bekräftade av sina föräldrar. Att få höra sina föräldrar säga: "Vad du är generös som delar med dig". Eller: "Jag förstår att du blir ledsen när jag inte hinner läsa för dig".
Barnen behöver få bekräftelse, inte tillrättaviselser, lösningar eller goda råd som svar. Det känns som ett vanligt föräldratics ( och lärartics) att ständigt vilja ge barnen råd och lösningar. Men oftast blir det ju bara värre när någon ska lösa ens problem istället för att försöka förstå.

Under min utbildning stötte jag på ett tips om ett förhållningssätt gentemot mina elever i skolan. Men det passar lika bra för mig som förälder. Vi kan kalla det "fem på en", och med det menas att på varje tillrättavisning av barnet eller benämning av något negativt som barnet gör som exempel Nej!, Gör inte så! Nu ska du lyssna, Sluta kleta!...så ska man först ha uppmärksammat fem positiva egenskaper eller handlingar som barnet gör. "Vad bra du är på att knyta skorna." "Vad bra att du stiger upp på en gång när väckarklockan ringer" " Vad du lyssnar bra"...Det finns hur mycket positivt som helst att uppmärksamma. Men oftast säger vi inte det positviva till barnen utan bara det negativa. Det är konsitigt och dåligt. För barn utvecklar det som förväntas av dem. Får de bara höra negativa saker om dem så tror de till slut att de bara kan göra negativa saker. Då blir de inte självsäkra individer.

Gränssättning
Barnen ska veta att de kan lita på sina föräldrar. När mamma eller pappa säger nej, så är det det som gäller. Det ska inte gå att tjata sig till ett ja. För är man tydlig med att när jag säger nej så är det så, så betyder det också att barnen vet att de kan lita på att ett ja är ett ja. (och man ska inte ändra sig vid ett ja heller!) Att sätta gränser är att visa barnen att de kan lita på en. Men barn ska också kunna resonera sig fram till ett svar, men då ska man som förälder se till att ha sagt: "Jag kan inte svara på det nu. Jag måste fundera." Det kan vara det bästa svaret i många situationer. För då har man möjligheten att ge ett bra och genomtänkt svar.

Begränsa mediaexponerningen
Barn upp till tonåren mår bäst av att deras användning av tv och dataspel begränsas till en timme per dag. Och det är bättre att barn ser tv-program där det är enklare grafik och lugnare tempo (och självklart inget våld eller annat opassande vuxentjafs.) Det går visst att se skillnad på "Bolibompa barn" och "Cartoon network barn" i skolan. Cartoon network barnen är mer uppspeedade.

Begränsa aktiviteterna
Barnen behöver inte en massa aktiviteter på sin fritid. Utan de behöver vara fria att använda sin tid. Att vara hemma med sina föräldrar, att få leka i lugn och ro och att få umgås med sin familj har barnen ett större behov av än att vara ute på olika aktiviteter.

Anknytning
Summan av det hela var att man ska umgås mycket med sina barn. Ge dem tid och bekräftelse så att de aldrig behöver tveka på att mamma eller pappa älskar dem och deras personligheter.

Jag vill okså tipsa om den här bloggen: http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/
Hon som skriver är beteendevetare och arbetar med barn och vuxnas relationer. Kloka tankar från en som vet vad hon skriver om.

Mamma snöängel och bebis snöängel.


Jag ska alltid ha Stella under mina vingar!

Stella är väldigt stolt över sina två huggtänder. De är små men ack så vassa!


Tand nummer tre är på väg, och nu får hon ett riktigt farlig bett eftersom denna tand kommer på överkäken.

Förra helgen var vi Härjedalsfjällen med Jespers familj. Stella fick hänga med farmor, farfar och farbror medan jag och Jesper hängde i backarna eller i skispåret. Vi bodde i en stuga i Bruksvallarna, där även andra skidfantaster har stugor. Som Northug, Södergren och Hellner. Men vi träffade inte på dem, utan vi fick inspireras av dem när vi tog oss an längdspåren.

Utförsåkning skedde i Ramundsberget. Ni ska bara veta vilken lycka vi kände när vi fick spänna på oss pjäxorna och svischa ner för berget! Det är var så där roligt så man nästan inte vet om man ska skartta eller gråta. Det var första gången jag och Jesper gjorde något tillsammans på tu man hand sedan vi fick Stella. Gissa vem vi snackade om i liften..

Phu, tiden räcker inte riktigt till för mig i veckan.
Jag har en liten rackare som håller på att lära sig att gå. Så vi tillbringar dagarna med att gå  hand i hand runt i lägenheten. Eller med att gå ut i det fina vinter vädret.
Sedan på kvällarna sitter jag med jobbansökningar och putsar på mitt personliga brev.

Så tiden har inte räckt till för att blogga. Men håll ut. Snart kommer ett inlägg.

Over and out

Jag ska snart börja söka jobb. Det känns jätte kul och spännade. Just nu är vår framtid rätt så oviss. Och under det kommande halvåret kommer det att ske en förändring i mitt och familens liv. Hur stor förändringen blir får tiden utvisa. För vi vet inte om jag kan hitta ett jobb häromkring så att vi kan stanna, eller om vi ska flytta till en annan ort där det finns jobb för både mig och Jesper.

Oavsett så har vi bestämt att vi ska se till att vi båda får jobb och att vi får jobba på en arbetsplats där vi känner att vi utvecklas. Om vi då måste flytta så får det vara så. Det handlar för oss om att vara snälla mot oss själva. Har vi spenderat tid, pengar och ork på en utbildning där vi hela tiden haft som mål att bli riktigt bra lärare så måste vi se till att vi får utlopp för våra ambitioner. Jag tror man blir lycklig om man har kul på jobbet. Så vi ska se till att ha det!Jag tycker det ska bli jätte roligt att bli en yrkeskvinna igen! Jag längtar efter att få visa upp vad jag kan och att få utöva min lärarroll.

Men det är tur att det ännu är ett halvår kvar innan dess. För jag måste få njuta lite till av Stella!

Februari bjuder på så fina vinterdagar! Så jag passar på att njuta av vintersolen medan Stella sover. För visst är det härligt att vara med sitt barn, men det är också härligt att få vara själv en stund!

Stella tar för sig mer och mer här hemma. Nu ska hon vara med överallt.



Hon bakar.

Hon dammsuger.

Och hon flyttar mer än gärna in i diskmaskinen. (Bilden är från förra veckan när hon blev nio månader. Bebisen har blivit ett barn. Av bästa sorten!)

Maria Sveland har skrivit en mycket läskig men bra text i Dn idag. Hon skriver om hur antifeministiska och rasistiska åsikter sprider sig allt mer. Och att högerextremister är lika stora antifeminister som de är rasister.

För visste ni att Anders Behring Breivik inte bara hatar mångkulturism utan han hatar oss kvinnor minst lika mycket, om inte mer. För enligt honom förstör vi den rena rasen med vår feminism eftersom att europeiska män numera är bättre på att byta blöjor än att slåss. Jag citerar Sveland som citerat Brevik själv från hans manifest: "Den europeiska civilisationens öde vilar på de handfasta männens motstånd mot den politiskt korrekta feminismen."

Sveland beskriver hur hon har en klump i magen för hon har börjat förstå attt främlingsfientlighet och antifeminism smyger sig in i i våra liv och våra tankebanor. I tv, i tidningar och i partier får de växa fram utan egentligt motstånd. Anledningen är enligt henne att ingen vill vara politiskt korrekt. Kanske är det så, att det är lite töntigt att stå upp för politiskt korrekta saker som att man ska vara för jämställdhet och mot rasism. Det lockar inte till sig uppmärksamhet. Men de som "vågar" uttrycka andra åskikter dom vill vi lyssna på och ge uppmärksamhet.

Jag får också en klump i magen. Tänkt att att onda krafter får smyga sig in och påverka oss. Får så är det ju. Matas vi bara tillräckligt ofta och mycket med dessa rasistiska och kvinnohatande åsikter påverkas vi av dem, vare sig vi vill eller inte. Och påvekas inte vi så  finns det andra människor som påverkas. Att många främlingsfientliga partier växer sig starka visar på just detta. Onda åsikter sprider sig som en löpeld.

Angående att onda åsikter sprider sig och tar allt större plats i vårt samhålle så har Ann Heberlein skrivit boken "En liten bok om ondska". Där skriver hon om att den främsta orsaken till att ondska sprids är att människor väljer att inte agera när någon begår onda handlingar. Att vi väljer att stå likgiltiga när vi borde ta vårt ansvar och agera. Genom att inte agera begår vi också en ond handling. Heberlein skriver att likgiltigheten ger ondskan fritt spelrum.

Varför väljer vi då att inte agera? Jo, vi gör det inte bara av lathet utan främst handlar det om feghet. Det är fegheten som får oss att låtsas som om vi ingenting hör när vi hör någon kalla någon neger och som får oss att sitta tysta när äldre män och kvinnor klagar på att invandrarna tar för mycket plats eller förstör och det är väl fegheten som gör att personer väljer att sympatisera med Åkesson och Breivik istället för med solidariska personer.

Ingen vill väl egentligen vara feg. Men vi väljer det istället för att verka töntiga med våra politskt korrekta åsikter. Och vi har en massa fegisar. För tidningar är fega, TV är fega (Sveland ger exempel på hur Aktuellt lät Jimmy Åkesson stå och plädera för sina åsikter utan att krävas på förklaringar eller få motstånd) och politiker är fega. Jag är också feg. Men inte alltid. Jag ska gå emot de som försöker intala mig att jag inte ska ta plats bara för att jag är kvinna och jag ska säga emot de som försöker lägga skulden på invandrarna och jag kommer aldrig att rösta på ett parti som inte värnar om allas lika rätt till lycka.

Om ni vill läsa Svelands artikel: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad

Som ni vet gillar jag Dn. Att läsa och att slå in paket med. Nu har jag även klätt mina förvaringslådor med tidningen. Lite tapetklister, vatten och Dn. Vips så har man en snygg box!

När Stella skulle börja äta mat beslutade vi oss för att hon skulle få äta hemlagad mat. Det känns bra.

Det är några moment som ska göras innan maten kan serveras.


Det ska kokas.

Och sen mixas. Den här söta lilla matberedaren har jag ärvt min mormor. Hon kunde det här med att laga mat! Jag blir lycklig varje gång jag får plocka fram den här ur skåpet och mixa mat till Stella, för jag sänder en tanke till mormor och skickar en liten puss upp till henne.


Sedan ska det bli småpytsar! Jag skulle gilla att få äta mina morötter i form av ett hjärta, eller slänga i mig ett kycklingkors till middag.


Men Stella är inte så intresserad av att stoppa varken några morotshjärtan eller kycklingkors i munnen. Hon fokuserar på annat i livet. Som att göra konster.


Eller att använda munnen för att undersöka saker.


Eller att sitta i pappas knä och surra lite medan kon knaprar på ett rån.

Idag har jag utövat hantverk. I form av tapetsering. Mycket roligt...och farligt. Resultatet blev två skadade fingrar och en fint tapetserad vägg på Stellas bästis Stinas rum.  Jag fick äran att hjälpa till lite på ett hörn när dessa skulle upp. Om jag min insats var bra vet jag inte, men roligt hade jag ialla fall.

Det är galet så roligt det är att se hur saker och ting växer fram. Tänk att lite klister och ett par långa pappersbitar kan klä ett rum och skapa en helt ny känsla. Eller att en massa ingredienser kan slängas ihop till ett bröd. Eller att några penseldrag på ett papper kan ge en illustration. Eller att en massa bokstäver kan bli en bok som ger en flera timmars underhållning och tar en till en ny värld...

Skapande krafter är starka krafter!

Minus 24 grader ute. Så jag och Stella drar på oss tjocksockarna och myser inomhus. Vi ska baka en tant-tårta för jag har hittat ett recept i  "Supertanten".

Jag vill ge er två citat ur boken:

Ja, vad ska man med fula papperslappar till.

"Fem äro bjudna tio komma så slå vatten i soppan och önska välkomna".
Visst är det väl så att det är bättre att många får en liten del av det goda än att bara några ska få allt.

Kloka tankar från kloka tanter!

Just nu läser jag boken "Jane Eyre" och den fick mig att börja funera över det här med förnuft och känsla.

Man måste se till att ha både en dos förnuft i livet och en dos känsla. För mycket av någotdera gör livet trist.

Är man alldeles för förnuftig så riskerar man att bara gå på och göra saker hela tiden.
Är man alldeles för känslig så riskerar man att inte komma någon vart utan bara sittta och känna en massa.

Men med en balans av både förnuft och känsla så tror jag att man tar sig dit man vill utan att gå miste om alla de saker som man känner ger lycka. För ibland är det nog så att känslan är mer förnuftig än tanken och då är det också bra att man lärt sig känna.

Snön och kylan har gett saker och ting nya utstyrslar.

Min favorit är motorvärmarstolpen som fått en afroinspirerade frisyr med matchande skägg.



Grannhuset har fått kristaller som piffar upp.


Och den här granen har förvandlats till en gigantisk mumsmums.