mariecarinajohansson

Bubblan har spruckigt. Lite så känns det. Den stora turbulensen efter att Stella kommit har lagt sig. Nu är det inte samma ängslighet och oro över mycket av det nya. Stella har liksom bevisat att hon klarar sig. I vått och torrt. Hon är ett redigt barn.

Ibland känns det som att jag har landat i att vara mamma. Lite i alla fall. Jag måste ändå gråta lite då och då. Bara för att allt är så bra. (Gråta är liksom att duscha själen. Det borde fler göra oftare, tycker jag. Män och kvinnor. Men det är ett annat inlägg.)

Nu när bubblan har spruckigt blir livet lite krångligare och mer spännande. Nu gäller det att luska ut hur mitt och vårt liv ska vara, som en del i en familj. Det är det här omtalade moderna livspusslet som ska läggas. På några pusselbitar står det Carinas ego på, på några står det Jespers ego, på några vår kärleksrelation och på de flesta pusselbitarna står det självklart Stellas utveckling.

Som ni förstår av mitt förra inlägg misslyckades jag med pusselbyggandet den dagen. Men många andra dagar lyckas vi faktiskt rätt bra. Stella är en riktigt schysst pusselbit som passar med alla de andra. Det gäller bara att lägga de övriga pusselbitarna med rätt sida mot henne.