mariecarinajohansson

God morgon, världen!

Ett litet litet frö blir till en liten planta. Som varje dag blickar upp mot solen och strävar med sin kropp mot fönsterrutan, där vårsolen sipprar in. Jag vårdar mitt lilla frö, som står på fönsterbrädan, och så snart det har vuxit till en stark liten planta ska den få flytta utomhus och ge mig små solmogna tomater.

Visst är det väl fantastiskt hur livet fungerar. Att från ett litet frö som lätt blåser bort av minsta vindpust, så
kan det växa upp ett liv.

Det är de små huvudsakligeheterna som ger livet det stora värdet. Just nu delar jag min kärlek mellan Jesper, Stella och mina frön.

Ibland känner jag direkt när jag vaknar att det här är en ovanligt bra dag. Då sliter jag upp garderobsdörren för att välja några plagg som gör dagen rättvisa.

Och vet ni, sådana här rikitigt bra dagar tycker jag alltid att det är bäst att dra något gammalt över mig. För dessa plagg är gamla favoriter som passar i alla lägen, ibland var för sig och ibland tillsammans.

Mönstermixen med allt på samma gång blir bara på dessa ovanligt bra dagar. För vem hinner stå med näsan i garderoben sådana dagar och välja bort något, när klockan tickar och dagen väntar på mig?. Inte jag i alla fall!

Jag gillar action.

Ni vet, när hen känner sig så där totalt uppslukad av något för det går så fort, är så jobbigt, spännande eller bara så hisnande pirrigt.

Som att åka skidor jätte fort ner för berget. Och jag måste hålla tungan rätt i mun och benen stadiga för att inte ramla av vindraget och stötarna.

Eller som att orka springa långa distanser ganska fort, och jag måste fokusera på min egen andning för att hitta mitt flow. Borra ner hakan i bröstet och stirra ner i marken för att orka uppför de branta backarna och stå emot tristessen efter att ha sprungit alldeles för långt.

Eller att hoppa ner i simbassängen tidigt, tidigt på morgonen och simma längd efter längd, känna vattnet glida undan efter magen, få göra mig så stor som möjligt genom att sparka stora grodsparkar med benen och rita stora solfjädrar med armarna.

Rörelsen ger action! Och efteråt är kroppen och knoppen i total harmoni. Den känslan är det inte mycket som slår.

I morse längtade jag till New York. Så jag laddade laggen med american pancakes, och lät dem välkomna helgen! För om det är något som gör helgen till en fest så är det att göra något extra piffigt till frukost. American pancakes är helt klart en favorit hos oss!

Jag gillar att toppa dem med svärmors jordgubbssylt, eller blandade frukter i en hackad blandning och så grädde blandat med turkiskyoghurt.

Slurp! Och så är helgen igång på bästa sätt!

 

 

Vissa dar är vardagen liksom inte så piffig och flärdfull, utan så där grå som uttrycket säger.

Då gäller det att påminna sig om vilken fantastisk kvinna hen är och dra på sig sitt röda läppstift och vara stolt!För som rubriken, hämtad från DN,  säger så har fantastiska kvinor röda läppar. Och Dn ljuger ju inte.

 

Tänkt vad bra det röda läppstiftet är också, det går hur snabbt som helst att applicera och det piffar upp hela ens dag. Dessutom har Elsa Billgren sagt följande: – Alla kvinnor som jag tycker är fantastiska har alltid haft röda läppar, som min mamma och en massa filmstjärnor. Rött läppstift skänker kvinnlig power och får folk att lyssna på vad man säger."  Dessutom lämnar de röda läpparna spår efter sig, som på glas och på kaffekoppen, så att även om jag lämnar rummet så kommer folk att fortsätta tänka på mig.

 

Idag är jag en filmstjärna!

 

 

När min systerson fyllde två år tyckte jag att det var dags att han fick sig en egen fikaservis så att han kan bjuda moster på kafferep. Två loppisfynd i form av servis och kaffepanna fick det bli, och så lite handarbete i form av virkade karameller. Nu är han är redo för att bjuda släkt och vänner på go´fika.

Min mamma kan det här med blommor. Men det kan inte jag. Fastän jag kämpar på med mina växter och låtsas att jag har gröna fingrar så kolavippar de ändå.  Så det är tur att jag kan hämta nya gröngölingar som jag kan försöka få att överleva. Nu har jag tagit med ett fång krukväxter som jag placerat ut runt i lägenheten, och det känns vårigt, hemtrevligt och lite tantigt. Krukväxter och lukten av nybakat är nog det bästa inredningsknepet! Mina favoriter bland krukväxter är pelagoner, för de blommar så fint och de är dem som jag lyckats hålla vid liv i längst.

(Egentligen borde mina växter må bättre än någonsin nu eftersom jag är hemmavid och jag och Stella surrar konstant med varandra under dagarna. Dessutom får dem massor med uppmärksamhet, för vi tittar på blommorna, och vi vattnar dem och vi andas på dem. De kolhydratbombas varje dag! Så blommorna borde vara dönöjda! Att de inte hajjar det...)

Så har vi kommit hem från vår fjällvistelse där vi haft ett alldeles förträffligt påsklov.
Jag är en lyckans ost som har en stor och  härlig släkt och nu i fjällen har vi fått chans att träffas.
Adolfström är en av de bästa platserna på jorden om ni frågar mig. Där har jag spenderat nästan alla mina sommarlov, jullov och påsklov. När jag var barn var det precis som i Bullerbyn, mormor bodde i ett hus, moster i det andra och morbror och kusinerna i det tredje. Det fanns alltid något att hitta på och alltid någon att slinka in hos för att fika. Nu när jag är vuxen så kan jag fortfarande känna det där lugnet och tryggheten när jag kommer dit, och jag kan bli så där barnsligt avslappnad. Det är en lyckans sak att ha ett sånt ställe att åka till!

Ni kan kolla in den här adressen tycker jag: http://www.adolfsstrom.se/

Nu är påskhelgen slut men vi fortsätter att fira med fjädrar, fjäll och friskluft.
Vi har haft strålande väder och fjällen står ståtliga i kulissen. Mycket god mat,
mycket lek och mycket fina dagar.

Förra året vid den här tiden väntade och väntade vi på att Stella skulle kläckas fram ur påskägget på min mage, lagom till påskafton. Så blev det i och för sig inte utan hon dröjde ett tag och jag fick ruva några veckor till. Men vad gjorde väl det när det var den här filuren som kom till slut.

Glad påsk!

När kossorna släpps ur ladugården ut i hagen på våren brukar det vara ett himlans liv och glada djur. Något liknande var det när Stella släpptes ut i farmor och farfars trädgård för att ta sin första steg utomhus.


Gräsmattan lutade något så hon var tvungen att kompensera det.


Sedan var gräsmattan lite knölig också, och hon glämde att lyfta på fötterna.


och så fick hon lite för mycket fart så det blev en tvärbroms...


Gatan var ett tacksammare underlag att promenera på. Först hittade hon balansen...


och sen var det inga problem!


Hej då! Jag drar.

Jag läser på Underbaraclaras blogg om att bloggandet ger framgångsrika kvinnor.
Att bloggandet ger oss uppmärksamhet och bekräftelse, och att den ökade uppmärksamheten
ses som en framgång.

Jag gillar att blogga. Det är ett sätt för mig att visa att jag finns. För när vi flyttade från Umeå så hamnade jag  långt bort från mina vänner och i stort blåstes mitt sociala liv bort. Det sociala som ger mig bekräftelse på den jag är. För det är i vännerna, arbetskamraterna och familjen som man speglar sig själv och blir någon. Människan är ju en social varelse. Bloggandet är för mig ett sätt att visa att jag finns, mest för mig själv och jag blir glad om ni vill ta del av det jag gör/ publicerar. Det ger mig bekräftelse.

Men att det ska vara en framgångsaga i den bemärkelsen att jag vill att det ska ersätta mitt jobb som lärare är det inte tänkt. För varför ska det vara mer framgångsrikt att vara en superbloggare än en superlärare bara för att det är fler som "ser" om mig jag blir en superbloggare. Framgång kan man nå på många olika sätt än att det antingen ska vara att jag tjänar mycket pengar eller att många vet vem jag är.

Framgång för mig är att vara lycklig. PUNKT!

Var och en blir lycklig av olika saker. Jag tror inte att alla rika, eller blivande rika människor är lyckliga. Varför måste många unga karriärister i Stockholm använda hasch för att orka med alla krav? Jag tror inte heller att alla kändisar är lyckliga. Varför skiljer de sig så ofta då, eller varför använder även de narkotika?

Att vara lycklig för mig är att känna mig nöjd med tillvaron. Och i mitt fall så behöver jag då vissa saker. Jag behöver vara med Jesper, jag behöver vara med Stella, jag behöver veta att mina nära och kära mår bra, jag behöver träffa min övriga familj och min släkt ganska ofta, jag behöver mina vänner, jag behöver ha ett stimulerande jobb som kräver lagom mycket av mig,  jag behöver en dos frisk luft och träning, en dos kreativitet, en dos lugn och även någon utmaning som väntar.

Lyckas jag med det här så blir jag lycklig. Och i mina ögon är jag mycket, mycket framgångsrik. Om någon annan vet om det eller inte, struntar jag fullständigt i. Det är ju min lycka, mitt liv och min framgång det handlar om.

Här kommer receptet på surdegslimporna. Jag har fått det av min syster, och det här är mitt favoritbröd. Om ni inte har en surdeg på lut i kylskåpet så har jag sett att det finns att köpa i mataffären. Kolla där jästen ligger, så hittar ni nog en surdeg på burk.

Recept:
4 dl rågkross
5,5 dl vatten
25 gram smör
8 dl kallt vatten
1,5 dl surdeg (vi brukar ta det dubbla, men det räcler med denna mängd också)
1 msk sirap
1,5 msk salt
1 msk hel kummin
25 gram jäst
2,8 liter rågskikt

Koka upp rågkross och 5,5 dl vatten.
Lägg i smöret och allt i en stor bunke.
Låt smöret smälta.
Tillsätt det kalla vattnet. Kontrollera att degvätskan nu är ljummen, max 37grader
Tillsätt resten av ingredienserna och arbeta degen smidig. Jag brukar använda en träslev.
Lägg en bakduk över bunken och låt degen jäsa i 45 minuter.
Ta upp degen på bakbord och dela den i fyra delar.
Forma till runda limpor.
Lägg dem på en långpanna med bakplåtspapper , en limpa i vardera hörn.
Låt jäsa under bakduk i 45 minuter.
Sätt ugnen på 250 grader.
När du sätter in limporna i ugnen sänker du värmen till 200 grader.
Grädda i 45 minuter.