mariecarinajohansson

Jag har turen att vara tredje genarationen krutgumma. Eller jag hoppas jag blir det i alla fall. Jag får analysera livet och vad jag åstadkommit med det när jag blir gammal.. Jag har generna för det i alla fall.

För mormor Margit tog sitt pick och pack när hon var nitton år och vandrade över de norska fjällen in i Sverige. Hon hamnade i Adolfström vid vägs ände och gifte sig med morfar. De fick tre barn, och tog hand om flera fosterbarn. Så brann huset upp. Då byggde de ett nytt. Mormor blev en hejare på att fiska, rensa fiskar och flå ripor. Hon blev världens bästa mormor som lärde mig fuska med finess och gav mig den finaste trollnäsan. Som nu Stella också fått.

Mamma tog sitt pick och pack när hon var åtta år och flyttade till sin skolfröken. Det fanns ingen skola för mamma i Adolfström. När hon blev större mjölkade hon kossorna med håret på rullar under hårnätet innan hon for på dans. Hon dräpte hönor genom att hugga av huvudet på dem för att se de springa huvudlösa omkring, ordagrant som galna höns. Hon träffade pappa, de byggde hus och fick tre barn. Mamma fostrade oss, tog hand om huset och hunden. Hon är en hejare på att baka tunnbröd och ordna saker. Hon är världens bästa mormor till Stella. Och hon har lärt mig konsten att laga mat och baka, och hon har gett mig modet att våga tro att allting ordnar sig.

Det ska bli spännande att se vad jag ska lära Stella. Det är skönt att veta att vi i alla fall inte är några mesar, vi Johanssons kvinnor. Så något vettigt borde jag kunna ge min lilla, starka unge.

I morse fixade jag och Stella med våra små grödor. Vi steg upp klockan sex,så innan Jesper hade vaknat hade vi hunnit med en massa. Stella är en superbra kompanjon och hon hjälper mig med det mesta.För jag tror att får barn bara vara med, så kan de allt.  De måste bara få chansen.

 

Nu har vi torkat persilja och packat den i små burkar så den ska få hänga med till huset i Dalarna.

 

Och minns ni för några månader sedan mitt inlägg om mina små frön som jag satt? Nu är fröna blivit stora växter.

Tomatplantorna har blivit långa rangliga och blommande.

 

Och squashen blommar, och jag har tre små squashar som jag hoppas ska lägga in spurten och växa toksnabbt.Så jag får äta dem innan både flytt och bröllop i Italien.

 

 

Jag har hittat ett piffigt alternativ till mjukisbyxan: Långkjolen! Hur skön och mysig som helst. Dessutom är min i plysch, så den är liksom en morgonrock...fast utan överdel.  Skorna är kanske inget för en mysig dag. Men jag köpte dem i Sydafrika förrförra hösten och jag har inte fått använda dem bland folk ännu, så ibland åker de på och så struttar jag omkring med dem här hemma. Bara för att va snygg.

 

"Vita har alltid sånt besvär med att fundera på om de är tillräckligt lyckliga". Så lyder ett uttryck av ett hembiträde i boken The Help (eller Niceville som den heter på svenska) som handlar om svarta hembiträden i USA på 60-talet.

Och visst stämmer det ibland. Att vi har en benägenhet att ständigt ifrågasätt vår tillvaro, att liksom söka efter fel och brister som som vi kan rätta till innan vi kan bli lyckliga på riktigt. Jag tror nog att vi svenskar ibland har fullt upp med att sträva framåt, uppåt och skapa nytt. Istället för att stanna upp, se vad vi har och passa på att njuta av det.

 

Det finns ett ordspår som lyder: "Vi är inte bara här för att försörja oss. Vi är här för att berika världen"

(Woodrow Wilson)
 

Jag tänker att vi berikar världen när vi berikar oss själva. Med alla sinnen. Att se de olika årstiderna slå ut, se barnens små framsteg, känna lukten av nybakat bröd, lyssna på musik och njuta av berikande samtal. För har vi sinnesro att njuta av de små sakerna, får vi nog energi att berika världen med egna små påhitt. Som att baka det där goda brödet, leka med barnen, sjunga visor, ringa eller möta vänner för en god pratstund.

 

Ni vet Ernst Kirsteiger? Jag gillar honom. Men jag vet att många  inte gör det. Han provocerar många. Han kan ju få det dödaste föremålet att vara spännande, mysigt eller levande. Han har sagt i en intervjuv att: - "Jag vet att jag provocerar. För det är provocerande att vara lycklig! "

 

Det är ju helt galet! Jag gillar ialla fall att vara lycklig.

 

 

 

 

 

 

 

Perfekt och genomtänkt är inget för mig. Hellre då charmigt, kantstött och med känsla.

Därför blir mitt liv också så här.

 

Stella har inte de renaste kläderna hela dagen. Men hon får leka hur mycket hon vill utan att jag ska vara där och torka bort lera eller rätta till kjolen.

 

Jag har inte den mest välkammade frisyren. Men den kan få variera sig efter humöret och från dag till dag. Ibland klär jag i hästsvans, ibland i tantknut, ibland 60-tals kringla eller vissa dagar stockholmslångt och utsläppt.

 

Vårat hem är en ordnad röra. Med fina loppisfynd, Ikeakap, skrangliga bord, mina egna tavlor och fina minnen. Och leksaker överallt. Hos oss kan man också snava på en stövel i badrummet och få en makaron fastkletad i baken när man sätter sig till bords. Så vidare städat är det kanske inte. Stellas saker finns överallt. Hon flyttar, bygger och drar saker överallt. Men hon bor ju också här så hennes lek ska respekteras.

 

Jag och Jesper tycker bäst om att vara tillsammans. Typ hela tiden. Så det kan leda till att middagen tar flera timmar att äta för vi måste surra om allt mellan himmel och jord. Ofta liggandes på golvet, för Stella vill också vara med. Eller så kan kan frukosten få stå på bordet alldeles för länge för att vi måste öva på ett "Dirty Dancing-lyft".

 

Livet blir som det blir. Att det känns bra är det viktiga. Sen kan det skita sig i alla fall. Men då var det kul så länge det varade. 

 

 

 

 

 

Nu har vi lämnat fjällvärlden och vägs ände.

 

Vi har dock bara hunnit halvägs. Nu är vi i inlandet och i dag har vi testat fiskelyckan. Men den hade vi inte. Åtta små mörtar är det ingen som blir imponerad av. Så istället satsar vi allt krut på att köra fyrhjuling. Stella har blivit en motorbrutta och hoppar själv upp på den och brummar idogt. Så vi kör runt, runt runt på gården. Tills hon somnar av förnöjsamhet.

 

Är det något man behöver i picknickkorgen på sommaren, så är det bullar. Stora saftiga ena, ska det va!

Och nu när vi är i stugan och har rabarber utanför bron men inget smör i kylen, så fick rabarbern ta över som fyllning.  Jag hittade även ett paket marsankräm och grädde som behövde användas upp, så det fick också bli fyllning.Det blev ett hopkok av allt gott och bullarna jäste så gott i sommarvärmen.

 

 

 

Min fyllning:  Koka upp sex stycken hackade späda rabarberstjälkar med ca en halv deciliter vatten. Rör i 3/4 dl socker. Låt det svalna. Sen på med rabarbersylten på den utkavlade degen, och därefter på med marsan-gräddkrämen (vispa grädden för sig och vänd ner i marsankrämen). Sen som vanligt: rulla ihop, skär och tjopp in i bullformarna.

 

 

Nu när de är gräddade är varje bulle cirka en fjärdedels butterkaka till storleken och kanske det enda jag
behöver ha med mig i min picknickkorg. Har ni inte prövat att göra bullar med sylt i, så gör det vett´ja!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har längtat så efter att få sitta och dingla med fötterna i något vattendrag. Att bara sitta där och filosofera om ditt och datt. Pilla lite på ett grässtrå. Låta hjärnan surra på, tills dem inte kommer på något mer att fundera på, Så då kopplar den ner och hen liksom bara sitter och känner sig nöjd.

 

Så blev det idag!

 

 

 

 

 

Låt mig presentera: Världens bästa sommar Stella!