mariecarinajohansson

För några månader sedan började jag spela innebandy i ett div 4 lag. Jag som aldrig spelat innebandy. Men jag har fått för mig att jag troligtvis inte har världens sämsta bollsinne. Så jag tog med mig Jespers klubba, snörde på mig skorna och for rätt så nervös till hallen.

 

Väl där gick det rätt så hyfsat. Jag slog väl typ en boll rätt....men laget var så hjärtliga. Nu har tränat och spelat matcher. Då finns där ingen hjärtlighet. Utan ren och skär killerinstinkt.

 

Det är nog det som är det bästa med idrotten. Att när det gäller så försvinner allt annat och man går in med total fokus. Allt som gäller är att springa så mycket man bara orkar och skjuta så hårt man kan. Men för att göra det krävs en massa teknik.

 

Hur går det nu för mig och mitt bollsinne...tja, jag har rätt bra anlag för det här med innebandy. Fortsätter jag att inbilla mig. Men jag kan avslöja att min bästa tillgång är att jag har snabba ben och är starkare än jag ser ut att vara. 

När vi flyttade från Umeå bestämde jag mig för att försöka att lägga tid på att måla. Det blev ju liksom mycket tid över när alla kompisarna och familj hamnade så långt borta.

 

Nu är ni ännu längre bort! Och jag ser till att måla när jag längtar efter er.

 

Inget substitut, men väl en liten tröst.

 

Ofta när man ska göra saker med barn, vill de gärna greja lite själva först. Undersöka.

 

 

Nu längtar vi! Snart kommer min syster och hennes son och hälsar på oss. Dessutom fyller Jesper år till helgen. Därför kollas det nu i receptböcker för att hitta den perfekta fredagsmysmaten, den godaste tårtan och den piffigaste födelsedagsfrukosten. 

 

 

Tillslut blev vi så trötta att vi var tvugna att snabbt ta oss hem för att antingen sova i vagnen eller sätta sig i gungstolen ute på verandan.  

 

 

Jag har lyssnat på en intervju med Alexander Bard. En man som jag aldrig förstått mig på. Jag har, liksom de flesta jag känner, tänkt att han är en artist med roliga kläder och som verkar vara en exentrisk figur. Men under intervjun så kommer det ju fram att han har skrivit flera böcker som handlar bland annat om människans roll i framtiden och den teknologiska utvecklingen. Han berättade också om musik och varför han håller på med musik.

Han uttryckte det så här: Att bli känd är inget bra i sig, men genom att bli känd för sin musik gavs han plats att uttrycka sig. Army of lovers har nyss återuppstått för att påverka hur det ser ut för homosexuella i Östeuropa. Genom musik får de chans att protestera mot homosexuellas dåliga situation. Jag bugar för deras gärning!

Bard gav också en känga åt att man ska visa upp allt man gör. Han förde givetvis ett långt och invecklat resonemang. Men min fria tolkning av innebörden av hans ord är dock: Om vi bara gör saker för att få bekräftelse av andra, gör vi det då egentligen för vår egen skull? Att känna lycka är ett tillstånd och det tillståndet kan vi bara skapa själva. Om vi hela tiden söker yttre bekräftelse blir livet bara som titeln på filmen The persuit of Happiness. Vi måste hela tiden vara på jakt, utan att någonsin vara nöjda. Kan man vara riktigt lycklig om man aldrig är nöjd...?

De människor som vågar göra sin egen grej och som inte gör det för äran, glamouren eller yttre bekräftelse är säkerligen de mest intressanta och inspirerande. Och klokaste! Och lyckligaste!

Hoppas jag stöter på en klok och lycklig kuf i roliga kläder snart, som jag får bjuda hem på äppelpaj!

Tjena!

Nu har min egen bloggabstinens slagit till så nu är det dags för mig att damma av datorn. Jag hoppas nu när jag uppdaterat min teknik att jag ska lyckas bjuda in er lite oftare till min tillvaro.

 

Vi har nyss kommit hem från Paris och njuter fortfarande av storstadens puls här på vår lilla täppa, där lugnet råder.  Stella fixar med grejer i sitt nya rum och bjuder oss på fika.  Jag har suttit med näsan i en fängslande bok under två dagar. Jag kan varmt rekomendera den: Jojo Moyes " Tiden efter dig".