Aaaarggghh!
De här senaste dagarna har jag gått omkring och varit så urbota förbannad. Och kränkt och diskriminerad.
Orsaken är givetvis näthatet mot kvinnor. Att en grupp människor kan utsättas för hot, kränkningar och få sin trygghet rubbad bara för att det finns män som ser kvinnor som ointelligenta, svaga och naiva. Tänk att dessa kvinnor, som när de gör sin röst hörd får gensvaret att de hotas med våldtäkter och till döden. Det sker i Sverige - ett av världens mest jämställda land.
Tänk då hur fruktansvärt det måste vara för kvinnor i andra länder som inte är i närheten av Sveriges jämställdhetsdebatt.
Men det som egentligen stör mig mest är genusdebatten kring barn. Att behandla alla barn lika har stannat vid att det gäller färger. Det finns ju så mycket mer. Och jag vet inte om det har med vart man bor- på landet eller i stan- men ibland tror jag att pojkar liksom lämnas att uppfostra sig själva,man tänker att de inte behöver vägledas i hur man ska bete sig, eller hur man ska leka, eller hur man driver ett samtal framåt. Det finns en ”Pojkar är pojkar, och de är som de är, och man ska låta dem vara”- mentalitet.
Dessutom lyfter man allt som oftast fram det som positivt att pojkar och män är så raka i sin kommunikation, de tjafsar inte och surar inte. Utan de säger som det är eller så tar de till knytnäven och sen går de vidare. Inget resonemang, inget lyssnande av den andres känslor och vilja. Utan passar det inte så lämnar man det. Hur kan det vara bra?!
Tja, det är ju egentligen inget vi behöver fundera över- om det är bra eller dåligt. För pojkar är ju pojkar och de gör ju så.
Men det tror jag inte en sekund på. Vi vuxna, resonerar inte med pojkar på samma sätt som vi gör med flickor. Vi möter dem inte med samma ödmjukhet som flickor möts av.Vi förväntar oss inte att pojkar som grupp ska resonera eller leka lekar som tränar socialt samspel t.ex. mamma-pappa-barn. Därför får de inte träna på det heller. Nä, ge dem en traktor och lego så klarar de sig själva.
Allt det här irriterar mig. Att trots vårt jämställda land så görs det inte tillräckligt. Mycket beror det nog på att det är ett helt tankesätt som måste förändras i våra hjärnor, vi måste sudda ut det här med att flickor behöver vissa saker och pojkar behöver annat. Framförallt måste vi vuxna förändra vårt bemötande och vårt förhållningssätt och inte gå på massmedias försäljningstricks.
Jag tänker aldrig acceptera de som säger att pojkar och flickor är olika (förutom till könet, då). Jag är fast besluten att det är vårt beteendet som påverkar hur barn blir. Tänk så läskigt det är då att de män som idag skapar näthat mot kvinnor med makt, har fostrats i Sverige och de kommer att fostra de pojkar som växer upp idag. Men som tur är så kan allt förändras. Och som skribenten i DN uttryckte sig: De män som hatar kvinnor med makt kommer att få många att hata.
You go girl!
Orsaken är givetvis näthatet mot kvinnor. Att en grupp människor kan utsättas för hot, kränkningar och få sin trygghet rubbad bara för att det finns män som ser kvinnor som ointelligenta, svaga och naiva. Tänk att dessa kvinnor, som när de gör sin röst hörd får gensvaret att de hotas med våldtäkter och till döden. Det sker i Sverige - ett av världens mest jämställda land.
Tänk då hur fruktansvärt det måste vara för kvinnor i andra länder som inte är i närheten av Sveriges jämställdhetsdebatt.
Men det som egentligen stör mig mest är genusdebatten kring barn. Att behandla alla barn lika har stannat vid att det gäller färger. Det finns ju så mycket mer. Och jag vet inte om det har med vart man bor- på landet eller i stan- men ibland tror jag att pojkar liksom lämnas att uppfostra sig själva,man tänker att de inte behöver vägledas i hur man ska bete sig, eller hur man ska leka, eller hur man driver ett samtal framåt. Det finns en ”Pojkar är pojkar, och de är som de är, och man ska låta dem vara”- mentalitet.
Dessutom lyfter man allt som oftast fram det som positivt att pojkar och män är så raka i sin kommunikation, de tjafsar inte och surar inte. Utan de säger som det är eller så tar de till knytnäven och sen går de vidare. Inget resonemang, inget lyssnande av den andres känslor och vilja. Utan passar det inte så lämnar man det. Hur kan det vara bra?!
Tja, det är ju egentligen inget vi behöver fundera över- om det är bra eller dåligt. För pojkar är ju pojkar och de gör ju så.
Men det tror jag inte en sekund på. Vi vuxna, resonerar inte med pojkar på samma sätt som vi gör med flickor. Vi möter dem inte med samma ödmjukhet som flickor möts av.Vi förväntar oss inte att pojkar som grupp ska resonera eller leka lekar som tränar socialt samspel t.ex. mamma-pappa-barn. Därför får de inte träna på det heller. Nä, ge dem en traktor och lego så klarar de sig själva.
Allt det här irriterar mig. Att trots vårt jämställda land så görs det inte tillräckligt. Mycket beror det nog på att det är ett helt tankesätt som måste förändras i våra hjärnor, vi måste sudda ut det här med att flickor behöver vissa saker och pojkar behöver annat. Framförallt måste vi vuxna förändra vårt bemötande och vårt förhållningssätt och inte gå på massmedias försäljningstricks.
Jag tänker aldrig acceptera de som säger att pojkar och flickor är olika (förutom till könet, då). Jag är fast besluten att det är vårt beteendet som påverkar hur barn blir. Tänk så läskigt det är då att de män som idag skapar näthat mot kvinnor med makt, har fostrats i Sverige och de kommer att fostra de pojkar som växer upp idag. Men som tur är så kan allt förändras. Och som skribenten i DN uttryckte sig: De män som hatar kvinnor med makt kommer att få många att hata.
You go girl!
Kommentarer
Trackback
