mariecarinajohansson

Jag har lyssnat på en intervju med Alexander Bard. En man som jag aldrig förstått mig på. Jag har, liksom de flesta jag känner, tänkt att han är en artist med roliga kläder och som verkar vara en exentrisk figur. Men under intervjun så kommer det ju fram att han har skrivit flera böcker som handlar bland annat om människans roll i framtiden och den teknologiska utvecklingen. Han berättade också om musik och varför han håller på med musik.

Han uttryckte det så här: Att bli känd är inget bra i sig, men genom att bli känd för sin musik gavs han plats att uttrycka sig. Army of lovers har nyss återuppstått för att påverka hur det ser ut för homosexuella i Östeuropa. Genom musik får de chans att protestera mot homosexuellas dåliga situation. Jag bugar för deras gärning!

Bard gav också en känga åt att man ska visa upp allt man gör. Han förde givetvis ett långt och invecklat resonemang. Men min fria tolkning av innebörden av hans ord är dock: Om vi bara gör saker för att få bekräftelse av andra, gör vi det då egentligen för vår egen skull? Att känna lycka är ett tillstånd och det tillståndet kan vi bara skapa själva. Om vi hela tiden söker yttre bekräftelse blir livet bara som titeln på filmen The persuit of Happiness. Vi måste hela tiden vara på jakt, utan att någonsin vara nöjda. Kan man vara riktigt lycklig om man aldrig är nöjd...?

De människor som vågar göra sin egen grej och som inte gör det för äran, glamouren eller yttre bekräftelse är säkerligen de mest intressanta och inspirerande. Och klokaste! Och lyckligaste!

Hoppas jag stöter på en klok och lycklig kuf i roliga kläder snart, som jag får bjuda hem på äppelpaj!