mariecarinajohansson

Det kan vara så evinnerligt skönt att komma hem till huset på kvällarna. Det är lite ensligt, stilla och fridfullt. Förutom Stella som surrar konstant och frågar: -”Varför då?”,  hela tiden.
Vi har så mycket utrymme för oss själva här. Det är en bit bort till grannarna och ännu lite längre bort till stan och pulsen som finns där.

Men vissa dagar är det stressande. Helst det första året som vi bodde här. Ibland kan det kännas som att livet med all rörelse pågår utan mig. Kulturevenemang, politiska samtal, feministiska diskussioner, gruppträning på gymmet, nära till shopping, ...

Andra dagar är det lugnande. Allt som rycker i mig och säger: Gör det här! Eller det här! Eller det där!  Det är bortskalat. Istället för att gå på kulturevenemang tar jag mig tid till att måla, läsa böcker eller sy. De politiska samtalen har jag med min bäste diskussionspartner Jesper, de feministiska diskussionerna har jag inte löst ännu, men gruppträningen har blivit lagträning och så förstås den egna träningen ute i naturen.

Men jag har inte helt vant mig vid att vara lantis. Som alltid finns det två sidor av samma mynt. Helst vill jag att båda ska kunna vara vända uppåt så att jag själv kan välja när jag vill ha stadslivet eller lantlivet.

Men hur som helst gör det mig gott att bo så här just nu. Att få känna av den här livsstilen och få komma ner i varv. Jag tror faktiskt att det kan vara så här jag vill ha det.