Där jag hänger min hatt...
Vi har byggt oss en hatthylla. Med sparade plankor och konsoller från Umeå. Jag är lite av en samlare och tänker precis som gamla gubbar: "Det här kan vara bra att ha någon gång!" Så nu när vi skulle bygga hatthyllan behövde vi bara måla om bräderna och köpa några nya krokar. Sedan var hallprojektet klart.
Hatthyllan såg ut så här i byagården i byn där jag växte upp. Lomstagården kallades den. Där ordnades basarer, julbord och kurser i olika hantverk. Där kunde man gå kurs för att ta jägarexamen och vi barn i byn sköt luftgevär, spelade rundpingis och sjöng i luciatåget. Jag har ett tydligt minne av hur krokarna såg ut där på Lomsta gården där både unga och gamla hängde våra jackor, mössor och hattar för lite byagemenskap.
Lomstagården var en gammal skola som min pappa gått i. Han har berättat om hur han och hans kompisar hittade på en massa bus (i dag skulle det nog kallas för något mycket mer allvarligt ) som till exempel att stängda in fröken på dass. Den byaskolan som jag gick i ligger en mil bort från Lomstagården. Men även i min skola fanns det plats för bus. Och jag var inte alls oskyldig i dessa. Jag har nog aldrig varit så engagerad i skolan som när jag gick i årskurs två och min klass då vi bestämde oss för att sätta en hink med kallvatten under frökens kateder. Så att hon skulle doppa fötterna i den. Eller då vi la ut häftstift på hennes stol. Som tur var upptäckte hon häftstiften, men vattentricket åkte hon på.
Kommentarer
Trackback
